11:
Jag vill inte gråta salta tårar eller känna dem rinna nerför min kind. Så det är nog bäst att jag låter bli.
Det är nog bättre att jag låtsas som ingenting, sådär som jag brukar göra, lite då och då.
Jag vill inte vara ledsen eller ensamt fundera över vad jag ska sysselsätta mig med. Så det vore praktiskt om jag hoppade över det.
Det är nog bättre att jag ser ut som vanligt, sådär som jag gör, ganska ofta.
Jag vill inte känna den där lite tomma känslan i bröstkorgen, den som gör lite ont men inte är så farlig ändå.
Det är nog bättre att jag säger sånt som jag alltid gör, sådär som vanligt.
Jag vill inte vänta på att saker ska hända. Ungefär som om att någon annans delaktighet skulle vara behövlig.
Det är nog bättre att jag ser till att den inte är det, sådär som bara jag kan, ibland.
Jag ser ingen anledning till att det ska behöva vara sådär som du vill att det ska vara. Så som jag nog inte vill att det ska vara.
Det är nog bättre om jag struntar i dig, sådär som jag kan göra, när jag vill.
Jag vet inte varför du inte förstod, när jag sa att jag inte ville det, och vad som skulle hända i sådana fall.
Det är nog bättre att jag stänger den dörren, sådär som bara dörrar kan stängas, då och då.
Jag är osäker på hur det kommer sig att du inte tar mig på mitt ord. Mitt ord är oftast värt sin vikt i guld.
Det är nog bättre att jag förstod mig, i alla fall, lite sådär som jag kan.
Jag har inte bestämt mig för vad det betyder exakt, men jag känner mig själv. Jag vet hur jag är med stängda dörrar.
Det är nog bättre att jag stänger den nu, lite i försvar sådär, för att jag borde.
Jag vet inte varför du gör mig ledsen egentligen, du är ju bara du. Men nu var det så det blev i alla fall.
Det är nog bättre att jag låser den här dörren nu, med min lilla nyckel, sådär i låset.
Jag vill inte veta vad du tycker om saken, så är det oftast med mig. Det finns ingen mening med det.
Det är nog bättre att jag bara struntar i att ta reda på det, kanske, eventuellt, misstänker jag.
20:
You can’t win, he said. You can’t break free of these hackles that I placed around the persona that I perceive as you. You can’t fight, he said. You can’t fight what I choose for you to be. You can’t explain who you mean to be and really are. I have decided for you. I have robbed you of any and all ability to stand tall and on your own. I mean to have you belong to me in any way I can, no matter if that restrains your soul. I mean to own you, he said. With any means possible, even if it kills who you are. I do not want you for who you are but for who I think you ought to be.
I can win she said, fighting the restraints surrounding her, but she does not pull against the leverage. I can fight anything you place around me with everything I have. I can fix it, she said. I can make it work against all odds. I mean to make you see that nothing is wrong, I man to stroke your senses and caress your beliefs so your mind is set at ease. I am calmness and assuredness, and I will be that for you.
You can’t stay calm, he said. You cannot stay silent and soft in the face of my will. I will pull and tug at every feeling you experience. I will try and change your core, and make you play by my rules. Your mind and existence shall and will be what I want it to be. When you soothe and stroke my ego I will crush your sanity and your wits with every fiber of my being and I will succeed, I shall succeed, I must succeed. When you pull away, I will press the issue harder, to deny you a chance to breathe and reform your thoughts. I shall make my heavy presence in your life obvious to one and all but mostly to you.
I can endure, she said. I can win by fighting a different battle. And she walked the sidelines to mark the trail that she would follow. I can relieve and ease the pressure you put on me, but also on yourself. I can build you up to a level where this is not what you need to blossom. I can water your roots and prune them to grow, grow into something that stands tall without stealing nurture from surrounding plants. I can heal and dress the wounds that drain you of your own self worth.
I will make you yield, he said. Your neck shall not stay stiff and proud beneath my hands. I can have you as I want you, he said. With the power of suggestion and brutal force I shall wane you off of this need for self worth and self assuredness. I will smother your will and your essence in my will and my essence, to make it the way that I need it to be. There is but black and white, these gray areas you speak of do not exist. I will turn your gray to black and your shadows to square forms, this is my purpose.
I can bend, she said. I can adapt and grow even with the loss of air in my lungs. I can carry on and dampen this raw need to push and crush. I can supply a less demanding space, and order it to comply for you, so that you feel secure. I can and will. I shall bend my neck, because I can, because I do not need to crush or push. Because I want you to grow, I will lean on myself and let you lean on me also. I can provide a safety for you to take to and expand in.
I shall tear down and soil your attempts. I will see only my own need before yours and believe what I am doing is right. I cannot be wrong in this, I am so certain of my own ability to judge any situation and behavior. I see what I see and I judge it thereby. What I hear is what was said, your voice spoke the words I am sure of, no matter what you say. I will make you fit the mold of what I desire, what I want, what I need and must have even if it kills you.
I will fight, she said. Fight by accommodating, soothing and caressing your every form, until I can fight no more. I shall soften each blow and rationalize your actions for as long as I can. I have that ability, to bend, mold and adapt my own self to what it needs to be for you. I can and will yield softly, and work in the quiet, silently adjusting myself to what you need, giving way to your expressions and demands, to build and strengthen your self worth. I shall sprinkle you in assertiveness and surety, until you feel stronger and more worthy. I can and I shall.
I will break you, he said. Tear down the inner walls of protection that you placed between you and the world. I shall make it so that all you can be is what I hold in my hand, your fluttering wings shall be crushed if they attempt to fly freely. I will constrict you, to shrink and shrivel behind the walls I place around you. I will choke the will of life from your body, mind and soul.
I will do this, she said. Until I can no longer try, because you drove me to fight so hard for who I was that I understood that I let the fight take me over completely. And I am no more me, in that, than I am me letting you bond me, she said. No more serf than owner, no more free than shackled, but lost in the game that is played. So I fight no more, she said. Therefore I am not truly going to try any further. But instead I release, liberate and set it free. To be what we are without this Sisyphean behavior that takes us around and around in a circle of no end. I release, she said.
19:
Sånt här händer bara mig. Eller så känns det i alla fall när jag drabbas av uppenbar dumhet och okunskap. Jag vill ju tro bättre om människan, jag vill få mina fördomar motbevisade. Jag vill att alla människor ska vara bra och goda! Men ack och ve, man får inte alltid som man vill…
Scen: Föreläsning pågår, en man står på scenen, ca 15-talet personer tittar på och lyssnar allvarligt. In kliver vår burduse Herr Olämplig. Herr Olämplig stiger in i rummet, och hälsar högljutt på talaren mitt i hans tirad
Herr Olämplig: God morgon! Manlig talare: Hej hej, vi började utan dig. Herr Olämplig: Eller så kan man säga att jag är sen! *Bufflar sig genom rummet, över scenen (!) och sätter sig i en stol.
Manlig talare blir klar med inledningen och presenterar sedan mig: Jag startar min presentation och lagom till att jag avhandlat mig själv, min bakgrund osv och börjar leverera ”the stern face”, lägger pannan i djupa veck. ”Vi är djupt oroade” osv, reser sig plötsligt Herr Olämplig upp och passerar rakt över scenen mitt framför mig med en sidoblick och ett ”Jag ska bara hämta lite kaffe här, hehe.”.
What?! The hell?!
Han kliver ut, hälsar på en kille i hallen, med öppen dörr, ”Tjena Henke, allt bra?” Allmänt babbel från hallen. Jag vandrar till dörren och stänger den, under mitt talande. Det är mitt sätt att säga ”Fuck you, asshole.” Herr Olämplig återvänder, passerar även denna gång över scenen med kommentaren ”Ja, nu har jag kaffe då. Ursäkta. Hehe.”
Vad i helvete karldjävel? Sätt dig ner för fan. Håll en låg profil. Jisses Amalia.
Herr Olämplig sätter sig ner och under nästa timme och fyrtiofem minuter kastar karln ur sig vad sjutton som helst, när som helst. Helt utan skrupler och bedömning, ingen handviftning, jag har en fråga, nada, niente, nothing. Till skillnad från ALLA andra i rummet som så fint uppförde sig som folk gör mest!
Efter avslutad föreläsning studsar Herr Olämplig fram till mig ”Jag missade vad du hette eftersom jag kom sent.” Jag presenterar mig och återgår snabbt till att packa ner datorsaker eftersom min toleransnivå för den här mannen nu är -10 och ett ord till kommer att resultera i åtal för dråp. För mig. Sadface. Jag gillar inte fängelse.
Herr Olämplig studsar fram till min VD, ”Och blablabla, vad har du för bakgrund inom branschen, jag har varit i branschen si och så länge, bubbel bubbel.” Jag packar ihop, slänger en blick på min stackars VD som sitter fast vid karln som vore han ett använt toy, och smiter ut med resterande deltagare för att inmundiga nikotin utanför lokalen. Sådär som man gör om man är en tant och vill ta livet av någon.
Efter en hel cigg, dvs. 7 hela minuter! Kommer min VD ut, med Herr Olämplig i släptåg, jag kikade in och såg nödsignalerna puffa ut genom min VD:s öron. Men ingen tant Lina to the rescue! Hell no.
Mer småprat, ”Oh, hade du ett kort också, Lina var det va?” till mig. ”Ja, jo, varsågod.” Ett stycke kort såklart. ”Jaså, ni ska också åka tåg till Stockholm. Det ska jag med. Vilket tåg då?” No! For the love of god, nej, jag kan inte. Snälla säg att det inte är samma tåg? Please non-existant-god-I-can’t-take-it-I’ll-slit-my-own-throat! Okej, inte samma tåg. PUH! Vinkevink, hejdåhejdå, trevligt trevligt, big fucking giant smile.
Fem minuter senare när vi passerar över till tågstationen stannar det en bil mitt på övergångsstället. Nämen, Herr Olämplig! Som gubben i lådan dyker du upp när du är minst önskad. Quel Surprise. Nej, det gick bara bra att gå ett kvarter, vi behövde verkligen ingen bilskjuts, fint så. Hejdåhejdå, trevligt trevligt, big fucking giant smile igen.
Sms till mig och min VD från Herr Olämplig ”Tack för en givande och bra presentation osv” Underskrivet Herr Olämplig.
Min VD, han är en fin man. God och duktig, en bättre människa än vad jag är, så han svarar ”tack själv, det är dialogen som skapar ett givande möte.” och skriver under med hans och mitt namn.
Fem minuter senare *pling*. Sms i min telefon, ”Hej en fråga till dig”. Då tror man ju, i sin enfald, att det är en jobbfråga, eller hur? Men neeeej, så kul ska vi inte ha. Inte då. ”Jag måste bara fråga eftersom jag är Stockholm ikväll. Supé ikväll 19:30, (angiven plats).” Underskrivet Herr Olämplig.
Oh noes. Really? Du skrev vad? På riktigt?! Men suck och stön. OLÄMPLIG, ditt namn är Herr Olämplig. Okej. Omgruppering. Min VD konstaterar att han gått över gränsen. Jag hävdar att ”En AW med arbetssnack” hade kunnat vara okej. Men supé på den restaurangen = jag vill ligga och jag kan stå för notan. Hell no! Kort diskussion med min VD om hur man tackar nej på ett smart sätt. Jag tänkte trevligt för att inte alienera karln. Han tänkte avvisande, jag medger att han har en poäng. Vi enas om avvisande, ungefär ”Jag får tyvärr avböja.” Inga öppna dörrar där.
Men ack och ve, vi behövde byta tåg och packa om lite bagage och ändra en sak i presentationen, och ringa till kontoret för att fråga vår kollega om en annan tidsplan som verkade uppåt väggarna. Det tog en stund, så innan jag hinner svara får jag manipulationsmesset Ivar. ”Jag tar det som ett nejtack! Trevligt att träffas.” Underskrivet Herr Olämplig.
Jaha. Så du vill att jag ska svara ”Nej, jag hann bara inte svara ännu.” och på det sättet bli tvungen att tacka ja, för att bevisa att det inte var så. Pytt! Jag spottar på dina manipulationer. I am the queen of manipulation and you just pissed me off!
Jag. Tror. Ibland. Att. Jag. Förlorat. Hoppet. Om. Mänskligheten.
27:
Av skadan blir man vis, att aldrig våga risken är att rädas att känna sig själv.
Av skadan blir man vis, att aldrig kliva över klippan är att frukta närheten till sin egen person.
Av skadan blir man vis, att aldrig kliva ner i vågorna är att låta vågorna ta kommandot över ens val.
Av skadan blir man vis, att aldrig göra medvetna val är att ge bort det lilla herravälde man blivit begåvad med i livet.
Av skadan blir man vis, ett informerat beslut är mer värt än beslutets framtida avkastning, i förlängningen.
Av skadan blir man vis. Erfarenhet är en dyrköpt lärdom, men väl värd varenda penny.
Av skadan blir jag vis. Blir du?
25:
And how did you end up like this? Not certain I am sure, not really knowing where you want things to end? It seems almost to me as if you did not know that I was that important to you. What a surprise. How does a heartbeat flow without a moment in time? Does it flow against the ebb and flood, like flotsam and jetsam on a free flowing wave? It seems to me as if you think I had a part to play.
Does it hurt to take emotions seriously? It seems to me as if this mockery is only another way to behave as if nothing matters to you. You are too used to getting what you want. I am not just another piece of driftwood on your sea. Are you the king of water, mayhap? Or is it just that driftwood tends to float your way and be delivered into your hands without too much effort on your part.
What am I to you? I am made of more than oak and carvings. I am not just a pretty piece of timber that you can put on display in your cabin, and show off to the visitors that pass it by. You know not me, but the imprint of what my lifeless existence entails for you. You see what your eyes can drink and what your mind wants this object to be. What you do not see is the past and present of my truth.
As I sit on that pedestal in your room, you see what you want, and what you want to see then becomes me. Do you really see me? It seems to me that it is not your vantage point that is lacking, but the will to delve deeper. Has anything changed from the first day you saw me? It seems to me as if you saw that beautifully carved statue, with its charming quirks and flaws, as something unattainable and the need to have it became too great.
Did you decide right then and there, that first second that you had to have me? It seems to me as if I am not what you believe I am. The papers that plainly describe my parentage and my history of creation seem to be kept in a more water tight locker than I am. What is it you feel? It seems to me as if you do not know, nor care to. Whilst it is amusing to watch this confusion, all good things must come to an end, even your time to procrastinate your decisions.
My hardened exterior may be polished to the very extent of shiny, as may every crook and every crevice have been touched up by painters through time, to the point where I glow in the candle light. And if you do not know what you want, why are your lips speaking words that you may not know as true into the hard exterior of my being? Those same lips poised to a near kiss on that shell that surrounds me.
The surface I bear, the same one that you so desired, so desired that you wanted it for your own from the moment you saw it, does hide more matter beneath it. More matter than you will ever know and feel in your hands. Half a piece of a beautifully carved statue is more than most people will ever get. But half a piece of a beautifully carved statue is not all of it. Not wholly, fully yours. Not to know, not to feel, not to own. But to some, it is enough. Is it enough for you?
17:
Jag är rädslan manifesterad. Förvirrat förundrad funderar du över hur jag lyckas med det som din hjärna egentligen skapar åt mig. Jag är skräcken du inte vill se i vitögat. Fanatiskt förbryllad för du tankfullt dina tankar i det mönster jag efterfrågat. Jag är inom dig, runt omkring dig, under dig och ovanför dig. Jag är helheten uppenbarad. Realiserad blir du endast när din vilja ligger i linje med min önskan. Det vet du redan. Jag är förverkligandet av det som mest förfärar dig, förskräcker och lockar dig. Jag är verklighet, fantasi och en dröm, tre för priset av en endaste sak. Din själ.
Du är den söta chokladen som smälter på min tunga. Roat ser jag på när dina fötter letar efter den stig du söker finna. Med ett krokigt leende betraktar jag din framfart. Du är oändlighet när du träffar rätt. Jag söker inget inom dig, men ändå tar jag mig friheten att rota igenom alla dina känslor och hemliga minnen. Som en orkan sveper jag igenom lådorna du staplat i hemliga rum inuti dig, och jag lämnar ingen del orörd. Din själsliga bindning är mitt tack, min helhet och det som göder mig. Det som föder min vilja att utan rädsla dyka djupare in i ditt sinne.
Snart vet du inte vart dina egna tankar börjar och vart min tråd tar vid. Som en spindel spinner jag den kring dig och den klibbar mot dina lemmar. Jag kan inte låta bli att le för mig själv när du oförmöget drar i trådarna. Du rycker till i motvikt, fullständigt inkapabel att slita dig helt fri, trots att tråden är tunn som en skräddares. För att du egentligen inte vill klippa av denna tunna silkestråd som binder dig närmare mina ränker. Jag smider dem, i tysthet road av din ordlösa kamp.
Jag är terror, mardrömmar och tortyr. På alla vis som du kan föreställa dig är jag det, och det ger dig en motsägelsefull trygghet. Du är följsamheten inom dig när du slåss mot dina demoner för att nå hela vägen fram. Du är det mjuka i en kashmirshal när jag lägger min näsa mot din hud och andas in. Jag är sans och vett i den mån jag själv bedömer att jag behöver vara det. Du kan nästan inte andas utan min doft. Fast bunden intill mig känner du dig friare än någonsin tidigare. Friheten lockar dig, friheten som jag paradoxalt erbjuder och där stannar du.
22:
Jag kan inte torka dina tårar
Men jag kan hålla din hand när du ska gå
Och jag kan inte laga dina vantar
Men jag kan lyssna på det du vill säga
Jag kan inte torka dina tårar
Men jag kan lägga min kind mot din kind
Och jag kan inte laga dina vantar
Men jag kan fläta min hand i ditt hår
Jag kan inte torka dina tårar
Men jag kan luta mitt huvud mot din skuldra
Och jag kan inte laga dina vantar
Men jag kan krypa tätt intill dig och mysa
Jag kan inte torka dina tårar
Men jag kunde bli arg och du fanns kvar
Och jag kan inte laga dina vantar
Men jag kan rygga undan och komma tillbaka
Jag kan inte torka dina tårar
För mina egna väter också din kind
Och jag kan inte laga dina vantar
För jag vet inte hur man gör
Jag kan inte torka dina tårar
Men det spelar kanske ingen roll
Och jag kan inte laga dina vantar
Men du behöver kanske inte att jag gör det
Men jag kan torka dina tårar
Om du ger dem till mig som gåva
Och vi kan köpa dig nya vantar
Om du vill att vi ska det
Så jag kan torka dina tårar
Och vi kan laga dina vantar
Så vi kan vara borttappade
och trasiga med varandra
07:
Jag har en typ A personlighet, jag arbetar mycket och kollar ständigt mail och telefon. Jag är uppbokad 4-6 dagar i veckan och planerar min vecka på lördagen/söndagen innan. Jag har sällan tid att sova, handla eller kolla om saker lever i mitt kylskåp (eller om det är tomt). När jag är effektiv är jag extremt effektiv och när jag inte är det är jag extremt oeffektiv.
Jag handlar inte på lunchen, för jag vet inte om jag kommer kunna ta hem något eftersom jag ändå ska iväg någonstans på kvällen de flesta dagar. Jag befinner mig i ett ständigt töcken av intryck och halvtänkta tankar. Jag organiserar mitt liv i mitt huvud, har ständiga tankebanor kring mina engagemang och delar av min personlighet är konstant uppbundna i analyser kring mitt arbete, utvecklingen av bolaget, föreningen jag sitter i styrelsen för, de events vi planerar och eventuell rekreation.
Jag är en social fjäril, med förmågan att blomma upp i de flesta sociala sammanhang och inge ett förtroendeingivande intryck. Jag hoppar från tankebana till tankebana men återkommer alltid till den röda tråden för att knyta ihop säcken.
Jag har lätt för att ta beslut och peka med hela handen. Jag uppfattas som bestämd och rak, ibland för mycket för vad som är acceptabelt inom könsnormen. Jag har lämnat normen bakom mig, jag arbetar för att nå mina mål i livet oaktat vad gemene man anser är lämpligt beteende för en kvinna.
Jag är egentligen en väldigt omhändertagande individ med problemlösning som initial utgångspunkt. Det innebär att jag ibland sätter andras behov i främsta rummet och inte ens tänker på hur lösningar som involverar mig faktiskt kommer påverka mig själv. Om du berättar ett problem för mig kan du inte förvänta dig att jag ska tycka synd om dig, däremot kan du förvänta dig en analys av situationen och en genomgång av potentiella risker med alternativen. Samt en redig analys av hur du själv verkar tolka situationen.
Jag är duktig på att dölja hur jag känner för saker även om jag jobbar på att ändra det i privata sammanhang. Eftersom jag är väldigt expressiv och tydligt teatralisk i mina normala interaktioner antas det ofta att man kan läsa av mig lätt, vilket inte är helt korrekt. När jag inte vill bli läst så beter jag mig precis likadant som när allt är bra och det genererar inga tydliga tecken för personer i min omgivning att tolka.
Jag är i besittning av ett zoo, mitt zoo innehåller mina människor. Personer som jag tar ett ansvar för, som jag bryr mig mycket om och som alltid kan räkna med min hjälp och mitt stöd när de behöver det. Mitt zoo är väldigt självgående och kräver inte så mycket av mig, men det betyder inte att jag bryr mig mindre om mitt zoo för det.
Jag pratar mycket, analyserar mycket och är logiskt tänkande. Vill du vara i min omgivning bör du nog tycka om den typen av interaktioner eller åtminstone trivas med det. Du måste vara med i matchen i alla fall.
Jag har inte tid att planera ditt liv i detalj, ej heller bryr jag mig om hur du löser din vardagssituation om jag ska vara ärlig. Ditt liv är ditt liv, din tid är din tid. Om delar av din tid däremot är -min- tid, så förbehåller jag mig rätten att spendera den precis som jag har lust med.
Så, det var lite om mig. Upplys mig. Vad kan du bidra med?
|
29:
Can’t get it right, you know, no matter the fight at hand.
Can’t quite find that path, just now, no matter how much I seek it.
Can’t seem to move that last bit, you see, no matter the effort.
Can’t move an inch, you know, no matter how hard I try.
Can’t get it right, it seems, not quite reach that moon above.
Can’t get what I want, just yet, no matter if it’s needed or not.
Can’t fight for what’s mine, you know, because it’s not yet mine to fight for.
Can’t quite understand it, you see, as I do not want to.
Can’t cry bitter tears, just now, it is not allowed.
Can’t buy time, can I? As there’s no time to yield.
Can’t find myself in that mess, you know, since I refuse to.
Can’t get it right, you see, it’s a failure on my part.
Can’t stay standing though, you know, as I try to weep.
Can’t get rid of it, just now, even though I want to.
Can’t run into that wall, you know, blind and unseeing.
Can’t do this again, you see, but I already know I will.
Can’t not do this, it seems, with you.
29:
I am the big bad wolf; I am he who howls in the night, just for you and those who listen. I am the taker of things and the destroyer of instants, I am the bequeather, the one who conquers it all, the berserker gone mad in a blood red moment, the one who owns and holds the responsibility in my hands. It is I that is the foundation and the blood that pulses in our conjoined veins.
I am what holds the fisherman’s net together in a storm and presses the wood together in the hull of the ship. I am that which tangles the web of the spider and steals her prey from her dripping jaws. I am the start of each day, the beginning and the rising sun, as well as the end of all that surrounds us, the setting sun. I know, and I need to know better, I must and I will make it so. Everything that passes through my hands is perfect, or at least turned out stronger and better at the end than it started out.
I am the strong Arabian horse galloping across winter clad fields. I am that which plants grow from, and the ground beneath that too. I am the all-encompassing, the all-knowing and the omnipotent, because if I am not, then who is? I am the breeze on a summer’s day caressing your hair on the side of your face, and the storm thundering through your life turning your dwelling upside down and inside out.
I am that which you can rely on through thick and thin, as well as the uncomplicated complication surrounding you. I will always have your back, in the best way I can. I hold, and I own everything that is mine to care for, everyone that I have accepted responsibility for, for eternity. And that is no small thing to own and hold, not for me, for you or for anyone. Therefore, I am what I am, the big bad wolf and everything else too.
rss feed
